Vi är nog inte så många som kommer ihåg denna powerpopsnubbe från åttio- och nittiotalet. Marshall såg ut som en snyggare variant av Elvis Costello med sin Buddy Hollylook. Hans halvstora hit från denna tid var ”Someday Somehow”. Det var en tid då gitarrpopen var gångbar med bra melodikänsla och ett fagert yttre var en fördel.
Sista albumet kom och gick mig förbi 2009. Nu har Marshall plockat ihop låtmaterial från några utgivna EP mellan 2012 -2016.
På nya albumet From the Hellhole finns förutom hans egna alster några coverlåtar från till exempel Todd Rundgren, Easy Beats, Eddie Cochran och Lovin’ Spoonful. Det som sticker ut är en skön soulfunkversion av ”I just wanna celebrate” som han skrev till bandet Rear Earth, samt Burt Bacharachs ballad ”Close to you” som var en stor hit med Carpenters.
I Marshall Crenshaws popväv smyger sig alltid snygga melodier omkring och andas Beatles lång väg. Då ska ni veta och det hörs att John Lennon var hans stora förebild när det kommer till det vokala.
En trevlig popåterkomst i fjorton delar som smeker örat för stunden kan vi konstatera.
Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.
En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.
På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.
Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.
Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!
Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.
Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.
Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.
Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.
Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.
Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.
Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.
Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.
För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.
Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?
Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?
Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.
Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:
Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!
Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.
The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.
Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.
Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.
Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.
Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).
Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?
Det är inte många förunnat att släppa en skiva på sin 89-årsdag. Som om tiden har stått still fortsätter gitarristen och sångaren Buddy Guy att frälsa alla anhängare med sin avslappnade Chicagoblues. För den som har format genren i nästan 60 år och tycks leva i nära anslutning till ungdomens källa så finns det ingen anledning att ge upp. Det finns dessutom ett hederslöfte till storheter som Muddy Waters och BB King att hålla bluesen vid liv och det är precis det som han gör med ett stort hjärta.
”Ain’t Done With The Blues” är lite som hans personliga tillbakablick för det handlar om de människor som lärde honom allt. Det finns uppenbart inget slut i sikte på Buddy Guys musikkarriär. Tvärtom är han ett levande bevis på att bluesen bara blir bättre med åldern. Albumet är en hyllning som snurrar in med 18 spår i mästarklass sprudlande av soul och historia. Vi är inbjudna till en fest av det slaget som är så långt från ett avsked som det går att komma.
Med ett litet band (rytmsektion, gitarrer, piano) och några välkända gäster som Joe Walsh, Christone ”Kingfish” Ingram, Peter Frampton, Joe Bonamassa och Blind Boys of Alabama så låter det nästan som livespelning som växlar mellan ögonblick av elektrisk hänryckning till lugnande partier som ger en smula andrum. ”Ain’t Done With The Blues” ansluter sig till den långa rad av oumbärliga Buddy Guy-album som hittills har gett bluesmannen nio Grammys, varav en för hans livsverk och otaliga andra utmärkelser.
Efter en kortfattad hyllning till John Lee Hooker breder en levnadsbeskrivning ut sig i Been ThereDone That med Guys blixtrande gitarr i frontlinjen. Ett axplock av historier som känns som en film där varje scen är sann. Frågan som ställs i den utforskande Where U At? blir till en skarpkantad duell med Kingfish Ingram som klargör att den blues som komma skall är formad av det som varit. Så sant som det är sagt.
Ringarna fortplantar sig till How Blues Is That? och Joe Walsh är inte sen att besvara Guys övertygande sång med både elektriska klanger och rungande vokalt genljud för allt vad tygen håller. Det räcker mer än väl för att känna igen livets gilla gång uti varje stavelse. Känslan är att ett bluesalbum inte kan ta sig självt på allvar nuförtiden om inte Joe Bonamassa bidrar med något och så är det även här och då på Dry Stick som klokt förkunnar värdet av att spara en torr pinne till en regnig dag.
Grabbarna från Alabama har sångtalanger som väl kommer till pass i den budskapsladdade försoningslåten Jesus Loves The Sinner. En glädjefylld nickning till blues- och gospelmusikens gemensamma rötter. Det trillar ut många kort från Guys rockärmar och den trippande Trick Bag med sin adekvata intrig och den härligt gungande Swamp Poker är båda värda att snappa upp.
”Ain’t Done With The Blues” är ett bevis på Buddy Guys massiva närvaro i blueshistorien och hans välkomna inflytande på dess framtid. Kanske är han den sista aktiva veteranen i sin bluesgeneration när han fortsätter att släppa album efter album, varje mer tidlöst än det förra. Buddy Guy är långt ifrån färdig med bluesen och det är en bra nyhet för oss andra.
Ett av hans senaste album var baserat på influenser från Texas. På nya skivan är det intryck och upplevelser från en resa på vägen som går mellan Minnesota och New Orleans.
Liksom Texasalbumet är inte detta heller ett av hans bättre på senare tid. Då får vi återvända till Triange, Close Ties och Houston – the kid eller hans duettalbum med Emmylou Harris.
Visserligen finns det en radda duetter även här med Lukas Nelson och Larkin Poe, Snygga melodier och välspelat i kubik. Men hans texter biter inte riktigt denna gång. Man saknar svärtan och ironin. Visserligen glimtar det till i Keep it simple och avslutande Maybe somewhere down the road.
Nu är det så här att jag gillar Rodney Crowell så även om detta album inte faller mig på läppen just nu är jag säker på att det kommer att spelas i hemmet lång in på hösten.
Refränger som gjorda för publiken att vråla med i – Out For Blood och Kingdom Of Rust är två typexempel – kombinerat med melodislingor som krokar fast lyssnaren. Så kallad melodic death metal blir inte smaskigare än så här.
Öronkittlande keyboard- och gitarrsolodueller står som spön i backen. Redan efter bara en dryg minut av inledande ”programförklaringen” tillika titelspåret Band of Brothers blir det åka av på den fronten.
Det är överlag aggressiva tongångar, men variation erbjuds när en påtagligt progressiv ådra visar sig i form av många taktbyten. Eller varför inte i de power metal-inspirerade keyboardslingorna signerade Janne Wirman (Children Of Bodom) i March Or Die. För övrigt undertecknads favoritlåt på skivan just nu.
Petri Lindroos (Ensiferum) röst gifter sig perfekt med musiken och det är lätt att konstatera att han sjunger minst lika bra som Alexi Laiho (R.I.P.) någonsin gjorde. Lyssna bara på till exempel When Doves Cry Blood.
Bandet låter som en enhet på ett sätt som aldrig tidigare och spelglädjen lyser igenom. Rätt man på rätt plats helt enkelt, såväl fysiskt som psykiskt som jag tolkar det hela.
Samtliga bandmedlemmar är lika viktiga för helhetsintrycket och utöver ovan nämnda är det Antti Wirman (gitarr), Jyri Helko (bas) och Seppo Tarvainen (trummor) som står för jobbet.
Warmen har hamnat rätt på det till hundra procent; exakt så här vill mina öron att ”hård” metal ska låta.
Det är måhända som att svära i kyrkan, men jag vågar påstå att Band Of Brothers är skivan som gör att saknaden efter Children Of Bodom är i det närmaste obefintlig.
Betygsfyran är mycket stark. Jag vill ha mer…
Ja just det, en sak till måste nämnas. Stratovarius-covern (!) The Kiss of Judas funkar bra och är ett lika oväntat som kul tilltag. Bandharmoni är ordet.
Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.
Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.
Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.
Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.
King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.
Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.
Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.
We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.
”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.
Efter ett stort antal album inom den vokala jazzen tar nu Rigmor Gustafsson det modiga steget att sjunga på svenska. Man kan undra varför det inte har skett tidigare. Enligt henne själv har hon alltid känt sig trygg i den vokala jazztraditionen och det har alltid känts naturligt att sjunga på engelska.
På nya albumet har hon valt att tolka svenska klassiker som Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” och Mando Diaos ”Strövtåg i hembygden” och Cornelis Vreeeswijks ”Cool water på Gyllene Freden”. Här finns även en lätt jazz svängig förtjusande version av folkvisan ”Den första gången jag såg dig”, samt några översatta jazz standards som ”Mig hände det nyss” och ”En liten sång om kärlek.
Idag finns det ett större antal svenska kvinnliga jazzvokalister som håller en genomgående hög kvalité musikaliskt. Men i mina äldre jazzöron har det blivit vanligt att sjunga viskande och lågmält. Därför passar det mig perfekt att höra Rigmor Gustavsson som textar väl och vårdar det svenska språket i jazzformat.
Man kan inte heller komma ifrån den trio som Rigmor Gustavsson omger sig med i studion, pianisten Jonas Östlund, Martim Höper bass och Chris Montgomery trummor. Dessa bidrar starkt till göra Rigmor på svenska till ett utmärkt album. Nu hoppas vi på fler när väl isen är bruten.
Brittisk prog har en lång historia av nyskapande och Ghost Of The Machine verkar fast beslutna att skriva sitt eget kapitel i denna berättelse. Med deras andra utgåva ”Empires Must Fall ” tar bandet ett tydligt steg mot en mer definierad, mer ambitiös och framför allt mer känslomässig karaktär. Albumet erbjuder en lagom blandning av 70-talets progrocktraditioner (Genesis) och 80-talets neoprog-ljud (IQ) elegant införda i nutiden.
Bandet befäster sin identitet med ett mer moget tillvägagångssätt, målmedvetna musikstycken och en jämvikt mellan melodisk tillbedjan och instrumental komplexitet. Deras arrangemang och melodier är behagliga för örat och erbjuder ändå gott om utrymme för variation. Låtarna får poäng med sitt rockprogressiva genomförande och är alltid harmoniskt avvägda med omfattande exceptionella sektioner och inåtvända passager.
De sex musikerna visar att de förutom sina framgångsrika kompositioner också har mycket att erbjuda hantverksmässigt. Tilltalande keyboardspel, övertygande gitarrsolon och en kraftfull rytmsektion leder styrkan framåt. Frontmannen Charlie Bramald imponerar också med sina fantastiska sångharmonier. Hans röst, med en ganska mjuk intonation, framhäver den sanna historieberättaren som metodiskt genomsyrar varje vers med passion och drama vilket i slutändan förstärker albumets kritiska och reflekterande ton.
Med ett bandnamn som är ämnat för en hel konferens och en textsammansättning som är allt annat än vanlig drar föreställningen igång med Keepers Of The Light som vecklar ut en rik och varierad ljudpalett. Det lyriska tillvägagångssättet är grubblande och det är verkligen inte ett enkelt album för den breda publiken. Det kräver uppmärksamhet och tid för att frigöra den fulla potentialen, men när man väl känner igen sig i dess tankegångar är upplevelsen lika intensiv som den är givande.
Efter en underbart delikat inledning förmedlas den bombastiska energin vidare i The Days ThatNever Were. Lugnare partier med sång och piano ger andhämtning, men det råder ingen tvekan att det kraftfulla budskapet kablas ut med övertygande mentalitet. Panopticon är en avhandling i konsten att bygga upp ett neoprog-epos. Nervkittlande dramatik varvas med beroendeframkallande innerlig sång på ett sätt som gör den trogna lyssnaren utomordentligt tillfreds.
Den vackra After The War rundar av albumet med massor av musikalisk mångfald och lockande, vemodig sång. Det sammansvetsade kollektivet gör här sitt yttersta för att kombinera tillgänglighet och sofistikering utan att förlora djup. Sakta går ridån ner som om det vore ett avslut på en verklig emotionell film med hjärtknipande musik. Värdigt, storslaget och till högljudda applåder.
Det tionde albumet i en karriär är verkligen något speciellt, oavsett artist, en milstolpe, kanske till och med ett tecken på en ny riktning. Många artister kommer aldrig ens i närheten av detta vägmärke. För Joanne Shaw Taylor upptäckt vid 16 års ålder av Eurythmics Dave Stewart och aktiv i bluesrockbranschen sedan 2009 står det avgörande ögonblicket för dörren nu. Att medvetet ge sig in på nytt musikaliskt område och inte upprepa sig utan snarare utvecklas.
Det vore missvisande att klassificera Joanne Shaw Taylors musik som renodlad bluesrock. På det här albumet, återigen utgivet på Joe Bonamassas eget skivbolag och producerat av hans högra hand Kevin Shirley vågar sig den brittiska sångerskan/gitarristen oftare än tidigare utanför de rådande strukturerna. Tiden har kommit för att ta sig an denna utmaning och helt utan tvekan följer hon sitt kall.
De elva nya spåren på ”Black & Gold” visar upp Taylors kreativitet med full kraft och blandar bluesrock med musikaliska influenser från indierock, americana och retropop vilket resulterar i verkligt innerliga ballader såväl som hårt slående rock- och bluesrocklåtar. Det handlar om att ta upp ämnen som länge har varit undanhållna. Börja på ett nytt kapitel, lösgöra kedjorna och få en befrielse – både konstnärligt och personligt.
Hon inleder det livfulla albumet med den eftertryckliga Hold Of My Heart som har en akustisk till elektriskt böljande americana-känsla garnerad med ömsinnad fiol vilket omedelbart drar in lyssnaren i handlingen. På All The Things I Said tar Shaw Taylors varma, hesa sång en resa in i popvärlden med elpiano, rena gitarrstämmor och ljuva refränger. Sången handlar om ett tidigare förhållande och vi hör Bonamassa i en ledsagande roll med subtila gitarrljud.
Det grubblande titelspåret är en lektion i att omvandla en medryckande cover till det perfekta verktyget för hennes klangfärg. Gitarrer på gränsen till upplösning och en skramlande ackompanjemangsrytm lägger grunden för ett djupsinnigt framförande. Who’s Gonna Love Me Now? är ett atmosfäriskt spår fyllt av intim sång och suggestiva bongotrummor. Känslosamt utan gränser när Taylor försöker ge sorgen efter sin mors död en plats och sedan hämta styrka ur den för att kunna gå vidare.
Tillbaka i bluesrockterritoriet tar den kärnfulla I Gotta Stop Letting You Let Me Down vid med bländande auktoritet verkställt av jämrande Hammondorgel, spetsfundig slidegitarr och en glödgande Stratocaster som kramas skoningslöst på hela greppbrädan. Den alternativa balladen LookWhat I’ve Become tänjer på genregränserna på ett särskilt briljant och överraskande sätt. Självsäker sång och ett trotsigt solo rumsterar om med känd riffstil och låtkonstruktion i följe.
Det uppiggande spåret What Are You Gonna Do Now? med Taylors rökiga röst och skrikande gitarriff är lättlyssnad och gör att det goda humöret stiger ett snäpp till. Just därför verkar högerfoten leva ett eget liv. En av de starkaste låtarna är slutligen Love Lives Here med glittrande piano som intro och sedan fokus på Taylors typiska ruffiga sång underbyggd av keyboardljud och ett ypperligt gitarrsolo som outro. Allt passar ihop på denna utsökta ballad som genomsyras av passion och stil.
”Black & Gold” är ett bevis på mognad, mod och envishet. Det är en skiva som dansar genom musikalisk nyskapande där det inte bara finns låtar om uppbrott eller bluesstandarder utan karaktärsstudier, interna dialoger och personliga uttalanden. Oavsett om du är här för gitarrhjältedåden eller de snillrika stilvändningarna kommer du att hitta mycket att förälska dig i. Albumet påminner oss om att blues inte bara handlar om sorg. Det handlar om överlevnad och Joanne Shaw Taylor överlever inte bara, hon glänser.
